Min kran

Efter visst läckande från min kran har jag tagit mig i kragen och ringt till larmtjänst. Nu sitter jag här och väntar på att vaktmästaren ska ringa och berätta var jag stänger av mitt vatten. Jag tror jag måste stänga av det innan jag byter packning. Så det får nog bli en tur till någon affär som kan tänkas sälja packningar till min gamla kran. Jag har fotat min kran så jag kan visa den i affären. Misstänker att de kommer att försöka sälja på mig en ny kran. Men jag gillar min gamla kran.
Jag är helt säker på att jag kan byta packning. Eller måste jag gå till biblioteket också och låna en bilderbok gällande packningsbyte? Eller jag kanske ska ringa till någon man som kommer och fixar det? Nej, jag provar själv först!

Klä om en stol

Igår blev stolen klar! Om jag ska vara ärlig gick det rätt snabbt och jag är nöjd med resultatet.

Tag en gammal stol som du kan klä om sittdynan på.
Välj färg och måla stolen, kanske två gånger.
Bestäm vad du vill ha för tyg att sitta på. Du kan köpa nytt och klä om alla stolar likadana, men varför då? Jag tog denna gången ett gammalt förkläde, lät fickorna sitta kvar. Klippte av knytbanden och knöt en rosett bak på stolen. Du kan använda ett örngott med spets, en gammal linnehandduk eller kanske en broderad tavla. Allt behöver inte se likadant ut!
När du klär om stolen kan rekommendera en häftpistol!

Och vips har du en ny stol! Vad tycks?

Koka marmelad

Jag erkänner att jag ibland blir lite irriterad. Under veckan har jag läst en massa bloggar för att förstå varför vissa är mer populära än andra. Vissa populära bloggar handlar om unga kvinnor och deras perfekta liv med man och barn. Hur de myser omkring där hemma under föräldraledigheten och bloggar i massor. Visar upp bilder på små barn, vackra kläder och lite recept. Jag måste eränna att jag är lite imponerad av att de hinner. Men var allt det trista som de också måste göra? Eller blir de så rika på sitt bloggande att de kan ha städhjälp? Undrar om de betalar in pengar till sin pension? Ok, jag är lite avundsjuk.

Men nu är det min tur. Här kommer ett recept på en god frukostmarmelad. Enkelt som tusan!

Annica frukostmarmelad

1 kg nektariner, skalas och skärs i små bitar
2 st mjuka päron, skalas och skärs i små bitar
1/2 dl vatten
1 kg syltsocker

I en gryta, blandas, kokas och skummas, tar ca 10 minuter
Häll på burk, och klart!

Om du vill, kan du krydda med lite kanel och/eller kardemumma

Jag får väl komma med brödrecept en annan dag!

Gemensam adress på nätet

Nu har jag upptäckt ett fenomen som jag inte riktigt kan förstå. Det finns par som har gemensam mailadress på nätet och det är den adressen de har. kentolotta@hotmail.com OBS Påhittad adress! När de söker jobb så använder de denna adress till arbetsgivaren. Om jag söker ett jobb så gör jag väl det själv? Kan jag inte fixa en egen hotmail adress? Nej, jag kan inte, bara min man. Jag förstår inte. I och för sig om vi ska ha fest ihop, då kan man ju fixa till en speciell svarsmail till den festen. Vill jag inte ha egen adress på nätet? Om någon ska kontakta mig, så vill kanske bara jag ha det brevet/mailet. Måste min fru/man läsa alla mina brev? Handlar det om kontroll?
Nu finns det också par på facebook som har samma sida. Märkligt! Bara för jag är gift/sambo/särbo nog är jag väl fortfarande en person? Eller kan jag bara bli kompis med paret, tänk om jag bara känner mannen i fråga?
När jag har det så här, öppnar mannen eller kvinnan all papperspost hemma som kommer i brevlådan?

Märkligt!

Paraply

Ja, det regnade i morse. Dags att ta fram paraplyet, och då fick jag helt plötsligt en barnsdombild i huvudet. När jag var liten gillade jag paraplyer. De var roliga att springa omkring med. Men, jag hade problem med att slå upp eller ta ner det. Jag hade nämligen klämt mig i spärren. Tusan vad det gjorde ont och det blev en stor blodblåsa. Under flera år vet jag att jag kollat in paraplyer som har andra anordningar för att fälla upp och ner. Men denna morgon, klämde jag fingret i spärren och fick en liten blodblåsa. Aj! Helt plötsligt blev jag sex år och kunde höra min mamma säga: Gör det försiktigt! Akta så du inte klämmer dig! Jo, jag klämde mig.....

Håriga ben - provocerande

Lyssnar på P1 och programmet Smuts. De pratar om hår på benen. ”Det är mer provocerande att gå med håriga ben på stan, än att visa sig öppet lesbiskt.” Vad har jag missat? Jag har gått omkring med mina håriga ben på stan. Vad har alla de andra tänkt om mig? Vill vi ha det så här? Att raka benen varje dag i duschen, att utsätta sig för laser och bränna bort hårsäckar eller köpa ny epilator.
Måste jag som kvinna utsätta mig för smärtsamma behandlingar för att våga ut på stan? Dessa behandlingar är dessutom dyra. För vem gör jag detta? Gör jag det för mig själv eller för någon annan?
Jag var också helt förundrad i duschen på Roskildefestivalen, hur väldigt många stod där inne och rakade ben och underliv. Varför på festival? Du är skitig hela tiden, vem känner på dina ben där? Med tanke på att du gick i lera med stövlar hela tiden.
Visst finns det någon anledning varför vi har hår på kroppen. Men idag ska allt hår bort, det får inte finnas. Jag erkänner, jag är för gammal för detta! Så om du ser mig på stan med håriga ben, så behöver du inte säga något. Jag orkar inte fixa det varje!

Överallt

Helt plötsligt fotograferar jag hur mycket som helst. Bara att plocka upp mobilen och vips, så har jag en ny bild. Inte nog med att jag har kamera i mobilen utan jag har två kameror i mobilen. Det är kul att fota och sen lägga ut dem. De visas för hur många som helst.
Tänker på några bilder jag har i min källaren. De är i svartvitt och tagna för ca 100 år sedan. Jag har köpt de på loppis. De är på människor som är uppklädda och som tittar stadigt in i linsen hos fotografen. Det fanns människor som var rädda för kameran och ville absolut inte bli fotograferade.
Idag är var och en en fotograf och kan när som helst fånga tiden, och sen kan alla se den. Inga mörkrum behövs längre. Undrar vad dessa rum används till idag? Undrar hur det är om 100 år? Kommer det att finns foto inom ram? Eller alla bilder kommer att finnas på nätet? Överallt?

Påfyllare, eller?

Har du tänkt på att det finns olika sorters människa? I och för sig är det väl tur, för det hade varit väldigt trist om vi hade varit likadana. Men nu tänker jag på att vi är olika sorters människor som gör olika saker.
Det finns människor som sätter i en ny toarulle när den gamla är tom! Och det finns människor som aldrig gör det. Jag är en sån sätter i en ny! Ibland känns det som om att det bara är jag som gör det på jobbet. Varje gång jag behöver gå på toa, så står det en ny rulle vid sidan om toastolen och den som sitter i pappershållaren är tom. Hur lång tid tar det att byta?
När jag tar de sista kuverten i lådan ute vid kopiatorn, så går jag till vaktmästeriet och hämtar en ny. Men det finns de som tar de sista kuverten och bara låter det vara. Jag tror de flesta blir lite sura och irriterade när de ska ta kuvert och lådan är tom.
Jag fyller också på papper i kopiatorn, medan det finns de som skiter i det och väntar på sin utskrift i avvaktan på att nån annan ska fylla på.

Vilken sort är du?
(Japp, detta var faktiskt lite gnäll!)

Tält med presenning

En presenning kan användas till mycket. Just denna presenning bar Anna med sig från Sverige, om det skulle bli regn på Roskildefestivalen. Det blev regn! Tack Anna för du orkade bära denna med dig. Tack för den var så stor så den räckte till två tält. Det betydde nämligen att jag kunde lägga mig i torr sovsäck och kunde ta på mig torra kläder. Kanske lite instängd, men hellre det än blöt.
Det säljs billiga festivalkit i början av varje sommar, men de tälten håller inte för ett ösregn. Kanske bör det ingå presenning i kommande festivalkit?